27 sep. 2015

Road rage

Igår fick mina barn ser prov på hur mamma drabbas av road rage. Eller snarare skyddsvägsraseri.

Nuförtiden rör vi oss alltså rätt mycket på cykel, särskilt när vi ska runt här på ön. Det är snabbare än att promenera och lättare än att ta bussen. Dessutom är det bra motion och nånting alla tycker är roligt. Tyvärr gnager några saker mig ändå när vi är ute, eftersom jag inte har helt stenkoll på reglerna - kanske nån kan upplysa mig?

Till saken hör att vi ofta cyklar på trottoaren, eftersom det ju inte på långa vägar när finns cykelbanor överallt dit man vill, och jag är inte bekväm med att cykla på bilarnas körfil med småbarn. Lagen säger väl dessutom att under 12-åringar får (ska?) cykla på trottoaren.

Problem 1: Eftersom jag är rejält över 12 borde jag då kanske hålla mig på vägen, medan barnen cyklar bland fotgängarna? Men det känns ju inte alls hållbart, jag måste ju ha koll på dem och cykla i deras omedelbara närhet. Vi hålls därför alla i en grupp, eller rad, på trottoaren. Synpunkter där?

Problem 2: Har hört att man ska leda cykeln över skyddsvägen. Eller ja, det fick jag höra igår, högt och tydligt, och halva resten av Drumsö också tror jag, då en man kom körandes en bit ifrån samtidigt som vi skulle över. Jag såg att han noterat oss, och såg att han saktade in, så jag vinkade åt de andra att komma efter mig över skyddsvägen och började igen trampa på. Då tvärnitar han demonstrativt och hoppar ut ur bilen och gastar nånting om att jag tydligen VILL bli påkörd när jag gör såhär, och vet jag inte att man inte får cykla på övergångsställen. Sedan följer en stunds ilsken munhuggning* mitt på gatan innan vi skiljs åt som ovänner.

Här lyder min frågeställning: Även om han hade rätt, att man i princip ska leda cykeln över skyddsvägar, så räknas inte barn på cykel i det här fallet som fotgängare? Kan de cykla på, eller ska de också hoppa av och leda cykeln? Och var går gränsen? Ska en tre-åring på trampcykel också göra det? Eller en 7-åring på scootti?

Oberoende om han hade rätt eller inte tycker jag han var en skitstövel, eftersom han helt klart registrerade oss på långt håll och såg våra intentioner att gå över gatan - det kändes som om han bara ville få nöjet att lära oss veta hut.

*för en gångs skull tappade jag inte noterna utan kunde attackera tillbaka direkt, och dessutom på korrekt finska - kände mig nöjd, trots den jobbiga situationen. Vanligtvis blir jag så paff över folks illvilja att jag inte kommer på poassligt genmäle förrän långt efter.

8 sep. 2015

Att ens göra nånting

Vi har nog alla sett bilden på den lilla tre-årige Alan Kurdi, uppsköljd livlös på en strand. Jag kan knappt andas då jag tänker på honom och hans familj. Man må tycka vad man vill om huruvida det är etiskt rätt att publicera bilder på döda barn, men jag vet att det åtminstone är etiskt fel att inte göra NÅNTING alls. Faktum är att det finns 30 miljoner barn just nu på flykt i Europa och i övriga världen, och som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas allra hårdast.

UNICEF är en av organisationerna som finns på plats med katastrofinsatser både i de konfliktdrabbade länderna, i flyktinglägren och på själva flyktvägen, och de gör vad de kan för att hjälpa - men behoven är fortsatt stora och nu behövs verkligen varje strå som kan bäras till stacken.

 Här är två saker du kan göra nu genast:

- Ge en gåva på unicef.fi eller sms:a UNICEF till 16499 för att skänka 10 euro.

- Hjälp till att sprida UNICEFs krav på Europas regeringar och få fler att skriva under för barn på flykt. UNICEFs krav är att rädda liv, öppna lagliga vägar och följ barnkonventionen. Skriv själv under, och kopiera fast det här blogginlägget till din egen blogg om du har lust. Här är länken till namnunderskriften:  bit.ly/skriv-under.

Detta är ett inlägg i samarbete med Unicef som jag gör i egenskap som "Bloggare för varenda unge".

3 sep. 2015

Tio saker ni inte visste om mig

Konstigt hur det känns som att ni ju måste veta precis allt om mig vid dethär laget, så länge som jag hållit på och krafsat ner saker om mig själv och min vardag. Men å andra sidan har ju bloggosfären förnyat sig, och kanske finns det bland er som läser också såna som inte känner mig så bra?

Här är nu tio random påståenden (20 kändes överväldigande), en blandning av gammalt och nytt - och kommer ni på nånting att fråga så är det fritt fram i kommentarsfältet!

1. Jag är ett matvrak och älskar det mesta - men blåmögelost kan jag inte med.Det är ju mögel! Hela mitt väsen skriker ÄT DET INTE!, av ren och skär överlevnadsinstinkt.

2. Jag borde kunna rätt så hyfsat tyska (skrev E i studentexamen), men nuförtiden kan jag knappt få fram mitt namn på det språket - det är vad som händer när man beblandar sig med en holländare i fem år.

3. Jag är en stor djurvän, men ju mindre djur, desto räddare är jag. Mest gillar jag hundar och hästar, och så tycker jag att vår katt Pepsi är rätt finurlig den också. Men kaniner, marsvin, råttor, möss och sånt, nej tack. Jag kan inte läsa dem, och jag får ingen respons av dem - de liksom bara är, och jag har aldrig upplevt en connection med ett sånt djur.

4. Jag dricker mest pulverkaffe. Det är klart snabbast att fixa till, och så tycker jag faktsikt smaken är rätt god också - det har en viss mild nötighet som vanligt bryggkaffe saknar. Folk tror ofta att jag som vinkännare ska vara lika selektiv med kaffe som med viner, men där gör jag dem alltid besvikna - det klassiska bensinstationskaffet undantaget går allt ner utan gnäll.

5. Att small-talka på finska upplever jag som otroligt krävande. Antar att det är en kombination av det allmänna ointresset för ytligt chit-chat hos det finsk-ugriska folket och mina egna imperfekta kunskaper i det andra inhemska (som jag brukar skylla på min uppväxt i skärgården). Dock bör nämnas att jag tappert försöker, och att övning nog ger färdighet.

6. Bästa Netflix-serien just nu är Suits och i mitt nästa liv ska jag få tummen ur och se till att bli jurist.

7. En gång när jag var fem år hittade jag en burk vit målfärg i garaget. Jag fick en snilleblixt och tyckte att vår svarta schäfer Bonnie skulle klä mycket bättre i vitt, vilket även gällde min rosa kjol. Jag är tacksam att min femåring verkar förståndigare än vad jag var, och att min mamma inte adopterade bort mig på studs när hon upptäckt mig.

8. Jag skulle gärna vilja gå mer med klänning till vardags, men av nån anledning tycker jag att jag dels ser ut som en tolvåring i klänning, dels har jag svårt att matcha klänningar med bekväma låga skor. På andra kan det se okej ut med lenkkare och klänning, men jag har svårt för det själv - det enda som funkkar någorlunda är skinnstövlar. Och strumpbyxor ger mig också lite svåra känslor.

9. Jag är yngst av fem syskon. Våra familjetillställningar är hopplöst stora!

10. Bloggandet känns väldigt trögt just nu. Allt intressant i mitt liv just nu känns för privat, och ytligheter som shopping, inredning och mode känner jag mig för det mesta ganska ointresserad av att skriva om. Ändå skulle jag inte vilja lägga ner helt, eftersom det är ett så roligt sätt att arkivera sitt liv. Och roligt att läsa era kommentarer, ett sätt att umgås. Finns det nånting ni skulle vilja läsa mera om här kanske?